Även den djupaste smärtan har en mening ♥

Ibland önskar jag att jag var som alla andra "normala".
Vissa ser inte detta som ett hinder, men tro mig, det gör jag!

Denna eplepsin har förstört det mesta i mitt liv.Jag går runt och säger att jag inte bryr mig.. att bara säga "jaja" är svårare än det verkar. Jag står för att jag har eplepsi när jag egentligen tycker att det är mest pinsamt. Vill inte säga det för.. vet inte varför. Tror det är allt detta medlidantet som får mig känna mig som en 3-åring eller någon som är efterbliven? Jag vill säga att jag klarar detta utan problem, försöker få allt kännas så normalt som möjligt. Vilket är lite svårt , det är svårt att försöka tro at tallt är bra.. Precis när jag slänger in medicinen i munnen så påminns jag varje dag om det! Hatar att höra "har du tagit medicinen idag?" Från mina föräldrar , eller vem som helst egentligen. Jag vill kunna hålla koll på mina egna saker , vilket har blivit mycket svårare sen jag fick denna fucking sjukdomen! Tårar rinner så fort jag tänker på det. Jag hatar mina gränser.. ALLT! Det står i boken "Du kan leva ett helt normalt liv!" Senare... "Du ska helst avstå helt från alkohol & leva så sunt som möjligt" Hmm.. det går inte riktigt ihop tycket jag :S Normalt liv in my ass! Är så fucking trött på denna skiten.. Vet inte vart jag ska ta mig till. Vill inte ha kompisar som tänker så här när de är ute, att "jodå! vi kan dricka mycket! vi har ju ändå en som har eplepsi här som kan hjälpa oss när vi däckar! Hon får ju ändå inte dricka." Haha.. folket säger "men man behöver inte dricka för att ha kul!" Tro mig... det vet jag, men jag är 15 for godsake! Vad tror ni mina kompisar gör även jag ibland! Jag vill kunna dricka & ha kul i det sammanhanget. Även om det inte behövs. En lärare sa en gång till mig... "Jag tycker det är starkt & bra ninni att du vågar stå för att du har eplepsi & att du visar det! Att du inte är rädd för att säga det!" Just i det läget gjorde jag en lätt nickning & sa.. "mm, det är ingen fara tycker jag. Jag bryr mig inte." Kan ju säga att.. Jag är rädd, men vågar inte visa det, bara i min ensamhet. Som nu, nu släpper jag tårarna jag håller tillbaka under dagarna. De rinner sakta ner för min kind & ser i spegeln att ögonen är röda. Så mycket ilska och ledsamhet som döljer sig där. Ibland vill jag gråta framför människor så att de kan se att jag mår dåligt övet detta. Att jag verkar starkare på utsidan. Försöker vara så stark som möjligt. Och en del gånger brukar jag använda eplepsin som ett skämt eller ett ingenting. Som när jag brukar säga " Jag kommer antagligen inte få ta körkort, då kan jag skaffa en fin lägenhet för pengarna istället" Och detta säger jag med ett leende på läpparna för att försöka få det se ut som en struntsak. Det som sårar mig allra mest det är nog det att.. folk imiterar mig som att jag ser cp-störd ut under anfallet.. De förstår nog inte hur jag känner om det, brukar faktiskt ibland bli rätt sur ändå.. Men det verkar inte hjälpa..

Hejdå ! // Ninni Y